turmalin

Idag var jag på världens skratthumör. Helt obegripligt, hela helgen har jag varit som ett levande lik (kan man säga så??) och idag kunde jag nästan inte hålla mig för skratt på lektionen på universitetet! =D Lina, om du hade varit där hade vi suttit och vridit oss...

Hur som helst, det fick mig att tänka på en rolig sak som hände för ett år sen, och ja som jag faktiskt skrivit ner =):


"Jag sitter på den tråkiga samhällslektionen i skolan den 27 nov 2007. Läraren står och babblar och babblar om allmänt ointressanta saker och jag önskar att lektionen kunde ta slut. Plötsligt ser jag att min klasskompis K, som sitter snett framför mig vid fönstret, förvandlar mina tankar till handling. Hon blundar och huvudet börjar falla framåt mer och mer och... där somnade hon! Huvudet är lutat mot bröstet och hon andas lugna djupa andetag.

Jag får lite svårt för att hålla mig för skratt men tittar bort och lyckas behärska mig. Ingen märker något.

Efter ett tag vaknar hon till lite och lutar istället huvudet bakåt mot fönsterbläcket mer och mer och... duns! Där somnade hon igen, den här gången med munnen öppen.

Shit alltså, nu gäller det att hålla masken... Jag sitter och spänner magen jättemycket för att inte börja skratta högt. Fortfarande märker ingen något, minst av alla läraren. Han pratar på om sitt politiksnack och jag tänker att "skönt, jag är i alla fall inte den enda som är uttråkad här" men så fort jag råkar titta mot hennes håll och ser henne i ögonvrån kniper det till i magen. Hjälp, det här går inte längre! Jag sitter ju och storler hela tiden. Och dessutom sitter jag långt fram i klassrummet, så de bakom måste ju se hur jag skakar i mina tysta fnissattacker.

Efter ett tag märker också hennes kompisar och de börjar viska till varandra och le stort. När läraren fortfarande inte märker något och två till av hennes kompisar från andra sidan av klassrummet också börjar skratta tyst, klarar jag det inte längre. Resten av klassen märker ingenting! Jag låtsas att jag ska på toa, reser mig lugnt och sansat upp och går ut genom klassrummet.

Så fort jag stängt dörren står Mia, en kompis, vid sitt skåp precis bredvid och säger "hej" till mig. jag hinner precis klämma ur mig ett halvt kvavt "hej" innan jag bara brister ut i skratt. Hon tittar lite frågande på mig medan jag går bortåt i korridoren (som tur är är ganska tom på folk) och torkar mina tårar mellan skratten. Jag vänder mig om för att förklara, men det kommer inga ord och hon tittar ännu mer oförstående på mig. Jag ger upp och går skrattandes vidare och låser in mig på en toalett (jag vet, men vad ska man göra? Kan ju inte stå och skratta i ett hörn för mig själv på skolgården heller!=D). Där står jag och gapskrattar i flera minuter, tårarna bara rinner och magen krampar. En riktig skrattattack (som de som passerade säkert hörde...)!

Efter ett halvhjärtat försök att torka mitt ansikte så att det inte ser ut som att jag gråtit, går jag tillbaka mot klassrummet. Tyvärr är Mia borta, så jag kan inte förklara mig. Hon måste ju tycka att jag är helknäpp, haha! I alla fall tar det ett tag innan jag vågar mig in i klassrummet igen. Jag tar i handtaget men kommer att tänka på att det första jag kanske ser när jag kliver in är K som ligger i samma ställning igen och hur jag bara brister ut i skratt och dubbelvikt backar tillbaka ut från en undrande klass innan jag stänger dörren. Så jag väntar.

Vi slutar om bara några minuter. Efter en stund när jag känner mig någorlunda behärskad går jag in. Som tur är sitter hon upprätt nu och skriver i ett anteckningsblock. Först då vågar jag andas ut... Puh! Men vilken rolig lektion det blev till slut! Det var länge sen jag skrattade så! =D"


Okej... Visst är det viktigt att kunna skratta för sig själv. Men det finns väl gränser, eller?